Döden på klumpfötter

Sent skall syndaren vakna, heter det. Med tanke på att jag vaknar senare än vad jag borde (och tidigare än jag vill) i stort sett varje dag så måste jag vara en syndare av rang och en styggelse i Herrens ögon. Å andra sidan, om svärtan i ens odödliga skäl mäts med sådana skitenkla system verkar det lite för lätt att bli klassad som ett Jävla As av kosmiska proportioner och man är troligtvis rökt ändå. Jag har mina dubier, men mer om det framöver.

Jag erkänner, jag inledde med en klyscha. Ett ordspråk, talesätt, ett målande begrepp - ett urgammalt trick att inleda till exempel ett tal med. I det här fallet en blogg. Det är liksom så dags NU att starta upp en blogg, i ett stenkorkat tidevarv där varenda jävel luftar sina åsikter, vedermödor och dagliga verksamhet till alla och envar sedan evigheter. Fenomenet är ju flera år gammalt och man är ju så lagom hipp om man motsträvigt hänger på trenden 2009 som någon slags anakronistisk eftertrupp som inte fattar vilka inneprylar som gäller förrän de börjar ebba ut eller mutera.

För muterar gör de. Dels är konceptet så vanligt att ytterligare en blogg som läggs till listan lär dränkas stenhårt i det enorma flödet av proffstyckare, gnällspikar, pseudoanalytiker och besserwissrar (jag kan vara allt det där om ni vill, men jag bestämmer) och dels så har jag trots min selektiva perception till min fasa insett att Det Nya Svarta inom bloggandet är att med mobilkamera filma sig själv i en spegel medans man med dumkåta flåsanden berättar för en likgiltig omvärld var man inhandlat sina nya kläder och på vilket fik man ämnar spendera sin eftermiddag - och detta i skepnaden av en brådmogen superväteoxiderad anorektisk blondin med tourettes-liknande läten mellan varje stavelse. Håll käften, allihop, ska det vara det som gäller är jag bara glad att mitt bidrag till detta överlag fullständigt onödiga informationsflöde sjösätts i en redan beprövad form bestående av text och musik.

Tidevarv komma, tidevarv försvinna. För ganska exakt elva år sedan satt jag som någon slags inlånad expertis i panelen på TV4, i ett sedan länge avsomnat debattprogram som bar samma namn som programledaren Alice Bah. Temat för aftonens program var någon slags ‘Folk som sticker ut och är allmänt extroverta’ (min efterhandsformulering, jag minns inte för ett ögonblick vad avsnittet hette och eftersom min VHS-spelare död och begraven kan jag inte dubbelkolla med inspelningen jag har liggande i någon låda). Hur som helst, en av huvudtalarna var en bekant till mig som redan då ‘lade ut sin dagbok på internet’ som det så fint hette. Han hade även intervjuats i DN eller SvD (jag kan aldrig hålla isär de blaskorna) angående samma sak och ansågs av samtiden vara osannolikt utlämnande och före sin tid. Föga anade de hur rätt de hade; hans offentliggjorda personliga raljerande om sina förehavanden och relationsdramer var oerhört uppseendeväckande 1998 men hade med dagens mått mätt varit en kiss i havet. Jag undrar i mitt stilla sinne vilka av dagens udda fenomen som kommer att vara vardagsmat om ytterligare tio år. Mitt cyniska sinne spår att det inte kommer att röra sig om några högintelligenta verksamheter, men den som lever får se.

Jag undrar också än idag vilken slags speed programledaren gick på den där kvällen. Det får vi aldrig veta.

Nåväl. Jag är med andra ord inte speciellt extrovert med dessa dagars mått mätt, jag går inte ens ut med mitt riktiga namn. Inte för att jag är speciellt hemlig, de som känner mig eller på endera sättet vet vem jag är kan lägga ihop två och två via diverse communities och forum och om de så vill säga vem jag är. Gör det då, jag bryr mig inte. Netnonymity är ett skämt i vilket fall som helst, en kamera i varje tjocktarm är fanimig en presumtiv verklighet i en dyster framtid tack vare Federley och andra lakejer. Det där tänker jag inte ens gå in på, det gjorde 90% av bloggosfären för länge sedan och jag tänker inte steka upp gamla rester.

Jag använder sällan mitt riktiga namn, ens i sällskapslivet. När till och med min nuvarande älskarinna titulerar mig Strauss kan man börja fundera på vad det namn ens mor och far gav en egentligen har för betydelse. Icke desto mindre ser jag det som ett slags statement att inte snuska upp vad som står i passet till allmänt beskådande eftersom betydligt fler än FRA, Echelon och Pontén (den jävla sängvätaren) ägnar sin vakna tid åt att samla korsreferenser för att kartlägga precis alla utom sina arbetgivare och sig själva. Även om de kan tänker jag inte göra det lätt för dem om jag kan undvika det. Hello, you godforsaken sons of pox-ridden crack-whores, jag heter J.Strauss och jag menar det. Resten får ni leta upp själva.

Inte heller i den virtuella sandlådan Facebook använder jag mitt riktiga namn. Lika bra är det; en artikel i Metro härförleden visste att berätta att de gnidnaste av gnidna; det vill säga Sveriges arbetsgivare, gör en grej av att studera sina anställda under lupp för att se om de på sin fritid hänfaller åt verksamheter som inte faller Brukspatron på läppen. Eller, gud förbjude, även folk de ska ta in på anställningsintervju. Skriver man ‘Jaha, då var det fucking måndag igen, far åt helvete’ (vilket brukar vara min personliga, enda, rudimentära tanke under dessa dagar hela vägen en bit in på tisdag förmiddag) på Twitter, FB eller i framtiden bara skänker formuleringen en tanke så vet Chefen det och kan dra sin snipiga slutsats att ‘X inte brinner för sitt jobb’ vilket på det stora hela kan äventyra X:s anställning i det långa loppet. Även okristen verksamhet som eventuella drängfyllor under helgen eller för vidlyftigt yppande av den senaste tidens sexuella utsvävningar kan komma att nagelfaras under Chefens gubbfeta ögon och sätta käppar i hjulet om denne finner att du fyller din fritid med saker som inte går i linje med Företagets Affärsidé.

Det är ett jävla sätt. Hör på, arbetsgivare: Ni betalar för vår tid, och vår tid är endast de timmar som avsätts till kontorsvistelse och/eller jobb annorstädes enligt avtal etc. Den enda period ni för ett ögonblick skall bry er om är den ni betalar mig för, se det som en produkt jag säljer: Min tid och mina färdigheter. Allt utöver det - tankar, känslor, kläder, fritidssysselsättningar, politiska/religiösa/filosofiska värderingar och whatnot ingår inte på några som helst sätt i produkten ni understundom betalar för. Skall det göras anspråk på ovanstående variabler blir det dyrt; en sådan offert kan förvisso ordnas men det kommer att kosta tiofalt mer än närvaro och utförandet av sedvanliga sysslor under arbetstid. Jag vet inte vem som lurade i er att man i anställningsavtalet kan läsa mellan raderna att arbetsgivare kan vidtaga åtgärder för ett skit som utförs bortom arbetsplats och avtalad tid - det är vår fulla rätt att supa oss till apstadiet under orgieliknande omständigheter närhelst vi önskar sålänge vi infinner oss på överenskommen plats och tid när det gäller och gör vad vi tar betalt för.

Att snoka på Facebook efter eventuella osedliga verksamheter och böjelser och inbilla sig att vi har skyldighet att leva upp till någon obskyr affärspolicy på vår lediga tid är en förmäten powertrip och kommer i förlängningen att leda till straffknull med svinto och grovsalt utfört av en inhyrd baltisk slaktarlärling. Ni anar inte vilka tjänster som läggs ut på entreprenad nu för tiden.

Alla ovanstående exempel är givetvis rent teoretiska och har inget som helst faktiskt samband med vare sig mitt liv eller arbetsplats (så lägg ifrån dig telefonen, din snokare. Här finns ingenting att rapportera).

Och med det har jag presenterat mig. Hej, Bloggosfären, kalla mig Strauss. De flesta utom min mamma och några till gör det, så det duger åt dig. Jag tänker använda den här ytan till att sprida skräck, glädje, kryptiska tankar och cyniska sammanfattningar av samtiden samt eventuella rapporter från mina diverse verksamheter inom musik och annat kreativt. Vi skall nog bli vänner så länge du iakttar vissa förhållningsregler. Spring och lek nu, du har förmodligen modeblogs-cache att backa upp.

All Hail Discordia.

/J.