Digital-ideal härdsmälta

De senaste dagarna har Metro vid ett par tillfällen bevakat Ralph Laurens famösa reklamkampanj där modellerna har photoshoppats bortom rimlighet. Någon för mig okänd kvinna fick sparken för "att hon var för tjock" (jag börjar misstänka att JAG hade varit för tjock för den där branschen, och jag är genomskinlig i starkt solljus) och när bilderna på damen i fråga publicerades hade hon som sagt manipulerats å det grövsta.

Jag googlade upp tjejen ifråga. Om hon är "för tjock" blir jag rädd.

Debatten handlar givetvis som vanligt om hur modeller och kändisbrudar blästras några varv genom bildbehandlingsprogram innan deras enfaldigt pilska nunor får pryda de glassiga magasinen och reklamkampanjerna världen över. "Det är inga riktiga kvinnor", heter det och man hojtar högljutt att idealen dras till sin spets och att fruntimmer världen över får ett helvete att hänga med.

Men häng inte med i dem då. Till att börja med. De suger.

Vid något tillfälle för en massa år sen satte några resoluta kvinns ihop en motreaktion mot H&M:s omtalade årliga underklädesannonser genom att tapetsera stan med bilder av "riktiga kvinnor" i motsvarande annonskontext. Ta mig fan, det var ytterligheter åt andra hållet - det kan inte heller ha varit riktiga kvinnor. Jag hoppas inte det iallafall. Ingen dam jag någonsin kurtiserat liknade det där, då var H&M betydligt närmare vad jag var van vid. Lovecraft skulle ha fått mardrömmar.

Iallafall. Min spontana tanke när jag såg annonsen var "jaha, nu kommer den gamla debatten om fejkade ideal att blåsa upp igen", men jag hoppas vid Crom att man tänker lite längre den här gången. Jag menar, getingmidja och kryssningsmissilstuttar och liknande groteska mutationer i all ära, det har fått den dummare delen av den kvinnliga befolkningen att operera bort revben och ta fram silikonsprutan mer än en gång - men de här jävla bilderna är ju så obskyrt störda att jag i min vildaste fantasi inte kan tro att ens de mest begeistrade modeoffren skulle försöka ge sig på att efterlikna dem. Det är ju inte möjligt utan nanoteknologi och cybernetik och en stark längtan att sluta sina dagar på en cirkus. Att bilderna i tidningarna är fejk VET vi, ingen har väl trott annat de senaste tio åren?

Så, låt det hela inte handla om idealen i det här fallet, för nu har någon tappat greppet fullständigt. Diskutera hellre hur i helvete Ralph kan med att anlita så sinnessjukt oskickliga photoshoppare. Det är ju så infernaliskt dåligt gjort att man blir mörkrädd. All time low, utan tvekan. Papphattarna hos Ralph har visst bett om ursäkt (vilket de verkligen skall, nu får modehysterin ta och ge sig), men de borde också be om ursäkt för ett så hysteriskt sämst utfört grafiskt arbete - en idiot borde redan halvvägs ha fattat att resultatet skulle bli så ofattbart fult att den ansvarige helst skulle förbjudas all kontakt med grafiska formgivningsprogram för all framtid.



Spana in det här hiskeliga kreaturet. Hade jag mött någon som såg ut så på riktigt hade jag dränkt fanskapet i vigvatten, vitlök, påle genom huvudet, exorcism, handsprit och fula ord. Det är inga smarta killar (för killar är det garanterat, kanske gubbar) på reklambyrån som Raffe anlitar, för vem tycker att det är en bra idé att marknadsföra sina produkter med frånstötande bilder?

Å andra sidan skulle jag inte kunna sluta skratta förrän dagen jag dör om det visade sig att några höns var korkade nog att verkligen försöka få en så optimalt oproportionerlig lekamen som denna digitala styggelse man skapat av en uppenbarligen i dagliga livet allmänt vacker kvinna som tydligen inte höll måttet.

Jag är egentligen inte det minsta engagerad eftersom jag sedan länge gett upp hoppet om att pöbeln skall tänka tillräckligt för att inte bry sig om allt idiotmedia trycker i dem, men behövde skriva om något för att slå ihjäl några timmar på en långfärdsbuss till Stockholm och L (som är en riktig kvinna med allt vad det innebär). Snart framme, fast bussen är full med smålänningar och det är ett säkert tecken på att apokalypsen är nära.